Det där ögonblicket som förändrade allt
Vilket specifikt tillfälle i ditt liv var det som förändrade dig mest av alla? Då den där stora insikten kom till dig och formade ett helt nytt perspektiv. Då du satte dig ner, stirrade på ingenting och sa för dig själv; Hur fan tänkte jag?
Detta tillfälle hände mig när jag satt själv i min lägenhet och läste ivrigt en bok jag lånat av en kompis. Titeln var ?Samtal med Gud? och var skriven av Neale Donald Walsch. Titeln sade mig egentligen ingenting.
Jag var en stark ateist som var övertygad om att detta livet var allt jag hade. Gud och religion var något som svaga människor vände sig till för att slippa ta ansvar för sina egna liv. Jag kunde inte förstå hur människor kunde slänga bort sina liv genom att följa hutlösa regler, bara för att de ?trodde? att Gud skulle belöna dem efteråt. Jag tänkte leva mitt liv precis som jag ville utan att någon ska komma och säga att jag gör fel och att jag kommer bli straffad för mina ?synder?.
Nej, Gud var inget jag tog allvarligt på, men däremot var jag (och är fortfarande) väldigt intresserad av filosofi och allt som hade med att utnyttja sitt liv till fullo. Däri låg mitt intresse av boken. För efter bara ett kapitel förstod jag att författaren hade väldigt mycket att ge mig ur ett filosofiskt perspektiv. Så jag fortsatte läsa och tog till mig det som skrevs. Hela tiden förundrades jag av författarens sätt att uttrycka sig, då jag har ett stort litterärt intresse, och de otroliga insikter han besatt. Gång på gång chockades jag av de livsperspektiv som så vältaligt uttrycktes och jag betraktade livet på ett helt nytt sätt bara efter en tredjedel av boken.
Men den största chocken, eller insikten, kom när jag nästan läst klart boken och jag kom på mig själv med att faktiskt tro på att det var Guds ord som skrivits ner. Jag la boken ifrån mig och började konfrontera mig själv.
Trodde jag verkligen det, eller var jag bara så inne i boken? Nej, det var nog så att jag börjat tro på Gud! Hela min värld skakades om i det ögonblick då jag erkände för mig själv att jag nu trodde på Gud. Min första känsla var rädsla. Har jag levt mitt liv helt fel nu? Är jag redan körd och på väg ner i helvetet?
Min andra känsla var ett väldigt lugn. Jag började tänka på den Gud jag just läst om. Detta var inte en dömande Gud, tvärtom! Denna Gud talade om dygden i att vara sig själv och handla efter sina känslor. Denna Gud talade om en frihet som jag aldrig ens tänkt på innan. En total frihet i detta liv jag lever nu, men även i livet efter döden och genom hela den livscykeln som förklarats. Friheten att kunna välja helt fritt, utan rädslan för att bli dömd av någon överhuvudtaget. Det fanns ingenting att frukta!
Min tredje känsla var en otrolig glädje. Om det inte fanns någonting att frukta, varför hade jag då varit rädd hela mitt liv? Jag hade varit rädd för döden, rädd för människor, rädd för ondska, rädd för förändringar, rädd för allt! Till vilken nytta? Jag förstod då att utan rädslan skulle jag vara fri. Utan rädslan skulle jag ge kärlek istället för hat, förståelse istället för ignorans, acceptans istället för fördomar.
//Martin Johansson
Detta tillfälle hände mig när jag satt själv i min lägenhet och läste ivrigt en bok jag lånat av en kompis. Titeln var ?Samtal med Gud? och var skriven av Neale Donald Walsch. Titeln sade mig egentligen ingenting.
Jag var en stark ateist som var övertygad om att detta livet var allt jag hade. Gud och religion var något som svaga människor vände sig till för att slippa ta ansvar för sina egna liv. Jag kunde inte förstå hur människor kunde slänga bort sina liv genom att följa hutlösa regler, bara för att de ?trodde? att Gud skulle belöna dem efteråt. Jag tänkte leva mitt liv precis som jag ville utan att någon ska komma och säga att jag gör fel och att jag kommer bli straffad för mina ?synder?.
Nej, Gud var inget jag tog allvarligt på, men däremot var jag (och är fortfarande) väldigt intresserad av filosofi och allt som hade med att utnyttja sitt liv till fullo. Däri låg mitt intresse av boken. För efter bara ett kapitel förstod jag att författaren hade väldigt mycket att ge mig ur ett filosofiskt perspektiv. Så jag fortsatte läsa och tog till mig det som skrevs. Hela tiden förundrades jag av författarens sätt att uttrycka sig, då jag har ett stort litterärt intresse, och de otroliga insikter han besatt. Gång på gång chockades jag av de livsperspektiv som så vältaligt uttrycktes och jag betraktade livet på ett helt nytt sätt bara efter en tredjedel av boken.
Men den största chocken, eller insikten, kom när jag nästan läst klart boken och jag kom på mig själv med att faktiskt tro på att det var Guds ord som skrivits ner. Jag la boken ifrån mig och började konfrontera mig själv.
Trodde jag verkligen det, eller var jag bara så inne i boken? Nej, det var nog så att jag börjat tro på Gud! Hela min värld skakades om i det ögonblick då jag erkände för mig själv att jag nu trodde på Gud. Min första känsla var rädsla. Har jag levt mitt liv helt fel nu? Är jag redan körd och på väg ner i helvetet?
Min andra känsla var ett väldigt lugn. Jag började tänka på den Gud jag just läst om. Detta var inte en dömande Gud, tvärtom! Denna Gud talade om dygden i att vara sig själv och handla efter sina känslor. Denna Gud talade om en frihet som jag aldrig ens tänkt på innan. En total frihet i detta liv jag lever nu, men även i livet efter döden och genom hela den livscykeln som förklarats. Friheten att kunna välja helt fritt, utan rädslan för att bli dömd av någon överhuvudtaget. Det fanns ingenting att frukta!
Min tredje känsla var en otrolig glädje. Om det inte fanns någonting att frukta, varför hade jag då varit rädd hela mitt liv? Jag hade varit rädd för döden, rädd för människor, rädd för ondska, rädd för förändringar, rädd för allt! Till vilken nytta? Jag förstod då att utan rädslan skulle jag vara fri. Utan rädslan skulle jag ge kärlek istället för hat, förståelse istället för ignorans, acceptans istället för fördomar.
//Martin Johansson
