Det där ögonblicket som förändrade allt
Vilket specifikt tillfälle i ditt liv var det som förändrade dig mest av alla? Då den där stora insikten kom till dig och formade ett helt nytt perspektiv. Då du satte dig ner, stirrade på ingenting och sa för dig själv; Hur fan tänkte jag?
Detta tillfälle hände mig när jag satt själv i min lägenhet och läste ivrigt en bok jag lånat av en kompis. Titeln var ?Samtal med Gud? och var skriven av Neale Donald Walsch. Titeln sade mig egentligen ingenting.
Jag var en stark ateist som var övertygad om att detta livet var allt jag hade. Gud och religion var något som svaga människor vände sig till för att slippa ta ansvar för sina egna liv. Jag kunde inte förstå hur människor kunde slänga bort sina liv genom att följa hutlösa regler, bara för att de ?trodde? att Gud skulle belöna dem efteråt. Jag tänkte leva mitt liv precis som jag ville utan att någon ska komma och säga att jag gör fel och att jag kommer bli straffad för mina ?synder?.
Nej, Gud var inget jag tog allvarligt på, men däremot var jag (och är fortfarande) väldigt intresserad av filosofi och allt som hade med att utnyttja sitt liv till fullo. Däri låg mitt intresse av boken. För efter bara ett kapitel förstod jag att författaren hade väldigt mycket att ge mig ur ett filosofiskt perspektiv. Så jag fortsatte läsa och tog till mig det som skrevs. Hela tiden förundrades jag av författarens sätt att uttrycka sig, då jag har ett stort litterärt intresse, och de otroliga insikter han besatt. Gång på gång chockades jag av de livsperspektiv som så vältaligt uttrycktes och jag betraktade livet på ett helt nytt sätt bara efter en tredjedel av boken.
Men den största chocken, eller insikten, kom när jag nästan läst klart boken och jag kom på mig själv med att faktiskt tro på att det var Guds ord som skrivits ner. Jag la boken ifrån mig och började konfrontera mig själv.
Trodde jag verkligen det, eller var jag bara så inne i boken? Nej, det var nog så att jag börjat tro på Gud! Hela min värld skakades om i det ögonblick då jag erkände för mig själv att jag nu trodde på Gud. Min första känsla var rädsla. Har jag levt mitt liv helt fel nu? Är jag redan körd och på väg ner i helvetet?
Min andra känsla var ett väldigt lugn. Jag började tänka på den Gud jag just läst om. Detta var inte en dömande Gud, tvärtom! Denna Gud talade om dygden i att vara sig själv och handla efter sina känslor. Denna Gud talade om en frihet som jag aldrig ens tänkt på innan. En total frihet i detta liv jag lever nu, men även i livet efter döden och genom hela den livscykeln som förklarats. Friheten att kunna välja helt fritt, utan rädslan för att bli dömd av någon överhuvudtaget. Det fanns ingenting att frukta!
Min tredje känsla var en otrolig glädje. Om det inte fanns någonting att frukta, varför hade jag då varit rädd hela mitt liv? Jag hade varit rädd för döden, rädd för människor, rädd för ondska, rädd för förändringar, rädd för allt! Till vilken nytta? Jag förstod då att utan rädslan skulle jag vara fri. Utan rädslan skulle jag ge kärlek istället för hat, förståelse istället för ignorans, acceptans istället för fördomar.
//Martin Johansson
Detta tillfälle hände mig när jag satt själv i min lägenhet och läste ivrigt en bok jag lånat av en kompis. Titeln var ?Samtal med Gud? och var skriven av Neale Donald Walsch. Titeln sade mig egentligen ingenting.
Jag var en stark ateist som var övertygad om att detta livet var allt jag hade. Gud och religion var något som svaga människor vände sig till för att slippa ta ansvar för sina egna liv. Jag kunde inte förstå hur människor kunde slänga bort sina liv genom att följa hutlösa regler, bara för att de ?trodde? att Gud skulle belöna dem efteråt. Jag tänkte leva mitt liv precis som jag ville utan att någon ska komma och säga att jag gör fel och att jag kommer bli straffad för mina ?synder?.
Nej, Gud var inget jag tog allvarligt på, men däremot var jag (och är fortfarande) väldigt intresserad av filosofi och allt som hade med att utnyttja sitt liv till fullo. Däri låg mitt intresse av boken. För efter bara ett kapitel förstod jag att författaren hade väldigt mycket att ge mig ur ett filosofiskt perspektiv. Så jag fortsatte läsa och tog till mig det som skrevs. Hela tiden förundrades jag av författarens sätt att uttrycka sig, då jag har ett stort litterärt intresse, och de otroliga insikter han besatt. Gång på gång chockades jag av de livsperspektiv som så vältaligt uttrycktes och jag betraktade livet på ett helt nytt sätt bara efter en tredjedel av boken.
Men den största chocken, eller insikten, kom när jag nästan läst klart boken och jag kom på mig själv med att faktiskt tro på att det var Guds ord som skrivits ner. Jag la boken ifrån mig och började konfrontera mig själv.
Trodde jag verkligen det, eller var jag bara så inne i boken? Nej, det var nog så att jag börjat tro på Gud! Hela min värld skakades om i det ögonblick då jag erkände för mig själv att jag nu trodde på Gud. Min första känsla var rädsla. Har jag levt mitt liv helt fel nu? Är jag redan körd och på väg ner i helvetet?
Min andra känsla var ett väldigt lugn. Jag började tänka på den Gud jag just läst om. Detta var inte en dömande Gud, tvärtom! Denna Gud talade om dygden i att vara sig själv och handla efter sina känslor. Denna Gud talade om en frihet som jag aldrig ens tänkt på innan. En total frihet i detta liv jag lever nu, men även i livet efter döden och genom hela den livscykeln som förklarats. Friheten att kunna välja helt fritt, utan rädslan för att bli dömd av någon överhuvudtaget. Det fanns ingenting att frukta!
Min tredje känsla var en otrolig glädje. Om det inte fanns någonting att frukta, varför hade jag då varit rädd hela mitt liv? Jag hade varit rädd för döden, rädd för människor, rädd för ondska, rädd för förändringar, rädd för allt! Till vilken nytta? Jag förstod då att utan rädslan skulle jag vara fri. Utan rädslan skulle jag ge kärlek istället för hat, förståelse istället för ignorans, acceptans istället för fördomar.
//Martin Johansson
Våga följa dina drömmar!
Många säger till mig att jag har förändrats de senaste åren eller till och med det senaste året och jag kan inte annat än att hålla med dem. Jag har förändrats otroligt mycket, både som person och åsiktsmässigt. Men det jag inte förstår är att de flesta säger detta men en negativ inställning, som om det vore något dåligt. Utveckling är ju beroende av förändring och varför skulle någon vilja stanna upp i sin utveckling? Tyvärr tycker jag att alltför många människor är rädda för förändringar och låser sig gärna kvar i den situation de befinner sig i. Som att allt de arbetat för att uppnå helt plötsligt skulle försvinna om de valde att förändras.
Vi måste släppa rädslan vi har och välkomna förändringarna som den naturliga del av livet som de faktiskt är. Vi måste lita på att allt kommer utspela sig till det bättre, oavsett situation, så länge vi har klart för oss vad vi vill uppnå. Så länge vi har målet uppsatt, kommer varje steg, framgång som motgång, vara ett steg närmare. Det gäller bara att kunna glädja sig åt framgångarna och att kunna lära sig av motgångarna.
Men jag tror inte att rädslan är den enda anledningen till detta. Beroende har nog en stor delaktighet också. Människor känner att de är tvungna att stanna upp på grund av till exempel arbetet, familjen eller vännerna. Det är här som samhället spelar sin största roll i människans begränsning. Vi anser helt enkelt att vi har för mycket att förlora på att följa våra drömmar och mål. Vi riskerar att förlora arbetet och därmed vår förmåga att tillgodose vår familjs behov ur ekonomisk synpunkt. Egentligen är detta det enda som krävs för att vi ska avstå från våra drömmar eftersom det är ekonomin som hela dagens samhälle kretsar runt.
Men genom att avstå från våra drömmar, med undantag från dem som kan försörja sig på dem, lever vi mer eller mindre ofrivilligt i olycka och med en känsla av att man vill uträtta så mycket mer i livet.
Tänk er en värld där alla människor kände att de hade möjlighet att uppfylla sina innersta drömmar, utan att dömas eller lämnas utanför systemet bara för att deras drömmar inte tjänade systemet så som det var tänkt. Skulle det verkligen finnas några mördare, våldtäktsmän eller ?kriminella? överhuvudtaget? Om man verkligen går in i djupet på dem som utför våldsdåd (eller andra uppenbara handlingar som motverkar både mänskligheten och individen) så grundar sig dessa handlingar i antingen barndomen, (i form av en familj som inte fungerar eller avsaknad av en) i att de inte blivit förstådda (mobbade, anonymitet eller liknande) eller att de inte varit tillåtna att uttrycka sig helt och hållet. Alla dessa orsaker skulle vara som bortblåsta om varje människa hade möjlighet att följa sina drömmar, oberoende av samhällsklass eller inkomst. Alla människor skulle känns sig tillfreds med sig själva och därmed avspegla detta på sina nära och kära.
Det första steget mot ett sådant samhälle är att just Du börjar acceptera människor med andra åsikter, andra förutsättningar och verkligen försöker sätta dig in i hur du skulle ha handlat om du var i deras sits.
Det andra steget är att förändra det kapitalistiska system vi så välvilligt lever efter idag, men det är ett kapitel i sig.
Det tredje steget är att mänskligheten enas under ett mål som i sanning tjänar alla, istället för bara de lyckligt lottade.
//Martin Johansson
Vi måste släppa rädslan vi har och välkomna förändringarna som den naturliga del av livet som de faktiskt är. Vi måste lita på att allt kommer utspela sig till det bättre, oavsett situation, så länge vi har klart för oss vad vi vill uppnå. Så länge vi har målet uppsatt, kommer varje steg, framgång som motgång, vara ett steg närmare. Det gäller bara att kunna glädja sig åt framgångarna och att kunna lära sig av motgångarna.
Men jag tror inte att rädslan är den enda anledningen till detta. Beroende har nog en stor delaktighet också. Människor känner att de är tvungna att stanna upp på grund av till exempel arbetet, familjen eller vännerna. Det är här som samhället spelar sin största roll i människans begränsning. Vi anser helt enkelt att vi har för mycket att förlora på att följa våra drömmar och mål. Vi riskerar att förlora arbetet och därmed vår förmåga att tillgodose vår familjs behov ur ekonomisk synpunkt. Egentligen är detta det enda som krävs för att vi ska avstå från våra drömmar eftersom det är ekonomin som hela dagens samhälle kretsar runt.
Men genom att avstå från våra drömmar, med undantag från dem som kan försörja sig på dem, lever vi mer eller mindre ofrivilligt i olycka och med en känsla av att man vill uträtta så mycket mer i livet.
Tänk er en värld där alla människor kände att de hade möjlighet att uppfylla sina innersta drömmar, utan att dömas eller lämnas utanför systemet bara för att deras drömmar inte tjänade systemet så som det var tänkt. Skulle det verkligen finnas några mördare, våldtäktsmän eller ?kriminella? överhuvudtaget? Om man verkligen går in i djupet på dem som utför våldsdåd (eller andra uppenbara handlingar som motverkar både mänskligheten och individen) så grundar sig dessa handlingar i antingen barndomen, (i form av en familj som inte fungerar eller avsaknad av en) i att de inte blivit förstådda (mobbade, anonymitet eller liknande) eller att de inte varit tillåtna att uttrycka sig helt och hållet. Alla dessa orsaker skulle vara som bortblåsta om varje människa hade möjlighet att följa sina drömmar, oberoende av samhällsklass eller inkomst. Alla människor skulle känns sig tillfreds med sig själva och därmed avspegla detta på sina nära och kära.
Det första steget mot ett sådant samhälle är att just Du börjar acceptera människor med andra åsikter, andra förutsättningar och verkligen försöker sätta dig in i hur du skulle ha handlat om du var i deras sits.
Det andra steget är att förändra det kapitalistiska system vi så välvilligt lever efter idag, men det är ett kapitel i sig.
Det tredje steget är att mänskligheten enas under ett mål som i sanning tjänar alla, istället för bara de lyckligt lottade.
//Martin Johansson
Det underbara ting som vi kallar livet
Livet är mäktigt i alla dess skeden! I motgång och framgång, i sorg och lycka, i liv och död. Oavsett situation så är livet fyllt av upplevelser som vi bedömer antingen som bra eller dåliga. Detta gör vi naturligt, vilket är ett sätt för oss som individer att uttrycka vilken sorts människa vi är. Och individualism i personlighetssyfte är väl alltid en positiv sak? Ju mer du uttrycker dig själv, ju mindre är du styrd av andra och ju mer lyssnar du på din egen inre röst, den som många kallar själen. För vem vet mer om dig än just du?
Men många gånger struntar vi i vår egna röst och låter oss påverkas av de enorma påtryckningar utifrån. Vi låter oss till exempel att mäta vår framgång i form av pengar och sociala normer, när den egentligen borde mätas i hur vi verkligen känner oss när vi granskar våra egna handlingar. Vi låter oss utgå ifrån att massmedia och regeringen har den enda sanningen när de egentligen styrs av dem som fullständigt struntar i dig och mig. Vi låter allt som inte kan vetenskapligt bevisas att bli en osanning, när vetenskapen i sanning bara kan uppfatta en bråkdel av det som verkligen existerar. Det är teoretiskt bevisat att det finns minst fem dimensioner av existensen och att hela det fysiska universumet är i grunden vibrationer som uttrycker sig i olika våglängder, av vilka vi kan uppfatta ungefär fem till sju procent. Hur ska vi, när det ställer sig som såhär, kunna avgöra vad vi ska tro på? Jag tror att sålänge du lyssnar på dig själv, vad du verkligen känner inför saker och ting, kan du inte ha fel. Din sanning är alltid den sanning du ska följa, då ingen någonsin kan förstå exakt den situation du befinner dig i. För vem har upplevt exakt det du upplevt?
Som jag nämnde förut är livet fyllt av upplevelser som vi bedömer som bra eller dåliga. Även dessa är till stor del styrda av utomstående krafter. Kan någon egentligen förneka detta med den form av utbildning vi har idag och den information massmedia vräker över oss?
Skolsystemet är idag till fullo styrd av den sittande regeringen i form av vår skolminister tillsammans med dennes medarbetare. Alla skolor, även privatskolor, är tvungna att lära ut viss information och har väldigt begränsade friheter. Om du granskar dagens utbildningssystem så fastställs ganska snabbt att de ämnen som är av största vikt i skolan är de som på bästa sätt tjänar det ekonomiska systemet och de som är av minsta vikt är de som tjänar just dig och ditt kreativa tänkande. Ämnen så som bild och musik, vilka i denna tid är några av huvudorsakerna till mänskligt utvecklande. Dessa existerar bara marginellt inom skolsystemet. Är det inte dessa som vi borde värdera högst, då de utvecklar människan istället för systemet? Men folket finner sig än en gång i att regeringen innehar den enda sanningen och lägger sin egen åt sidan.
Jag anser att när den globala tankefriheten, med minimal påverkan av yttre omständigheter, får flöda, kan den maximala friheten uttrycka sig i vårt dagliga liv. Det är då vår inre röst, vår intuition, vårt sunda förnuft, vår själ och den oinskränkta kärleken kan röra sig fritt i världen. Då behöver vi inga lagar, för då förstår vi att mänskligheten är en och vi kan inte skada någon annan utan att skada oss själva. //Martin Johansson
Men många gånger struntar vi i vår egna röst och låter oss påverkas av de enorma påtryckningar utifrån. Vi låter oss till exempel att mäta vår framgång i form av pengar och sociala normer, när den egentligen borde mätas i hur vi verkligen känner oss när vi granskar våra egna handlingar. Vi låter oss utgå ifrån att massmedia och regeringen har den enda sanningen när de egentligen styrs av dem som fullständigt struntar i dig och mig. Vi låter allt som inte kan vetenskapligt bevisas att bli en osanning, när vetenskapen i sanning bara kan uppfatta en bråkdel av det som verkligen existerar. Det är teoretiskt bevisat att det finns minst fem dimensioner av existensen och att hela det fysiska universumet är i grunden vibrationer som uttrycker sig i olika våglängder, av vilka vi kan uppfatta ungefär fem till sju procent. Hur ska vi, när det ställer sig som såhär, kunna avgöra vad vi ska tro på? Jag tror att sålänge du lyssnar på dig själv, vad du verkligen känner inför saker och ting, kan du inte ha fel. Din sanning är alltid den sanning du ska följa, då ingen någonsin kan förstå exakt den situation du befinner dig i. För vem har upplevt exakt det du upplevt?
Som jag nämnde förut är livet fyllt av upplevelser som vi bedömer som bra eller dåliga. Även dessa är till stor del styrda av utomstående krafter. Kan någon egentligen förneka detta med den form av utbildning vi har idag och den information massmedia vräker över oss?
Skolsystemet är idag till fullo styrd av den sittande regeringen i form av vår skolminister tillsammans med dennes medarbetare. Alla skolor, även privatskolor, är tvungna att lära ut viss information och har väldigt begränsade friheter. Om du granskar dagens utbildningssystem så fastställs ganska snabbt att de ämnen som är av största vikt i skolan är de som på bästa sätt tjänar det ekonomiska systemet och de som är av minsta vikt är de som tjänar just dig och ditt kreativa tänkande. Ämnen så som bild och musik, vilka i denna tid är några av huvudorsakerna till mänskligt utvecklande. Dessa existerar bara marginellt inom skolsystemet. Är det inte dessa som vi borde värdera högst, då de utvecklar människan istället för systemet? Men folket finner sig än en gång i att regeringen innehar den enda sanningen och lägger sin egen åt sidan.
Jag anser att när den globala tankefriheten, med minimal påverkan av yttre omständigheter, får flöda, kan den maximala friheten uttrycka sig i vårt dagliga liv. Det är då vår inre röst, vår intuition, vårt sunda förnuft, vår själ och den oinskränkta kärleken kan röra sig fritt i världen. Då behöver vi inga lagar, för då förstår vi att mänskligheten är en och vi kan inte skada någon annan utan att skada oss själva. //Martin Johansson
Det är dags att vakna
Mänskligheten blir bara mer och mer förvirrad i brist på en högre förståelse om livet. Vi befinner oss nu i ett stadie där vi logiskt sett borde söka svar på alla våra frågor. Men vårt samhälle får oss att se vårt vilsna beteende som normalt för att kunna styra oss precis som de vill. Denna osäkerhet och rädsla gör att vi känner ett behov av att bli styrda och manipulerade. Vi litar inte på varken vårt egna förnuft, och än mindre andras. Vi behöver egentligen inte några lagar för att kunna leva i harmoni med varandra. Vad vi behöver är medkänsla, förståelse, tillit och ovillkorlig kärlek. Vi behöver agera efter förståelsen att vi alla är en. Det du gör mot andra, gör du mot dig själv. Så som du uppträder mot andra, uppträder andra mot dig. Det är dags för mänskligheten att vakna! Vi behöver fler människor som förstår detta och sprider denna förståelse vidare. Fler människor som uppmanar till kärlek och förståelse. Fler människor som utbildar i den själsliga utvecklingen. Nästa steg i evolutionen ligger inte i människans materiella del, utan i den andliga. Tiden har kommit för oss att ta emot denna gåva och göra det naturliga. Att söka svar på våra frågor. //Martin Johansson
Mina kärleksvisioner
Jag har länge velat få ut mina funderingar och värderingar till fler människor än mig själv och dem i min närhet, men det har aldrig blivit av. Denna blogg kommer att bli mitt första seriösa försök att få ut mina tankar till allmänheten. Jag och några vänner har en studiecirkel med teosofi som huvudämne, men vi har inte riktigt kommit igång med den. Just nu arbetar vi med att få upp affisher här i kalmar och även göra en hemsida med vettiga länkar till artiklar, dokumentärer, alternativa informationskällor, men även eget skrivet material. Det är i samband med detta som vi skapade våra bloggar. Med denna blogg vill jag uttrycka mina åsikter inom politiken, mina tankar angående andlighet, intressanta frågeställningar i existensiella frågor och aktuella globala händelser. Jag vill även uttrycka hopp och visioner för framtidens mänsklighet i en tid där krig, svält, pengar och maktbegär har en alldeles för stor roll. Jag hoppas att ni finner detta intressant och fortsätter läsa. // Martin Johansson
